2018.01.31
Hur börjar jag, och vart börjar jag!?
Jag kan kanske börja med att berätta att jag är född som nummer två utav tre systrar.
Dom är några utav dem viktigaste personerna i mitt liv!
Några som också inkluderar i den kategorin är min mormor och sist men inte minst, min Mamma!
Vi växte upp på södra sidans förorter Enskede och Johanneshov. Mamma bodde i Kärrtorp och pappa i Dalen.
När jag tänker på min barndom så minns jag inte så mycket positivt av den. Jag har mest jobbiga minnen från den. Pappa var nämligen alkoholist. En väldigt aggressiv sådan. Det behövdes inte mycket för att göra honom arg.
Jag har så många minnen från när jag inte kan varit mer än högst 4 år som jag minns som igår. Dem flesta är nog ifrån dalen. Där spenderade vi rätt mycket tid då pappa alltid tog oss från mamma. Det är väldigt svårt att komma ihåg tidsperioderna då allting har hänt så det kan lätt bli lite hopp mellan åren. Men det spelar väl inte så stor roll i och för sig gissar jag. Det har ju inte med saken att göra.
Så vi kan börja med det minnet som är det första som brukar dyka upp i huvudet på mig.
Då befinner vi oss i dalen hos pappa jag och mina systrar. Vi bodde på Äppelgården i ett radhus. Jag minns precis hur det såg ut. När man kom in så hade man hallen och en trappa upp för att komma till första våningen. Där fanns det tre sovrum, en toalett, ett badrum, kök och matplats. Sen var det en trappa upp till övre våningen som bestod av ett rum som pappa hade som kontor och ett stort vardagsrum, en klädkammare och en stor balkong! Jätte fin verkligen. Synd att det hände så mycket hemskt där bara.
Jag minns en av många nätter, när vi låg uppe på övervåningen och tittade på lilla sjöjungfrun ihop kurade under en filt på golvet. Det var ofta där vi sov också.
Men en av dem värsta gångerna är när jag och lilla syster låg där på mattan och tittade på vårat tecknat som många av dem andra gångerna, när jag hör att min stora syster är ledsen på nedre våningen.
Jag hör hur hon vill att pappa ska sluta med något och jag minns att jag kröp tyst ner för några steg i trappen och tittade ner runt hörnet. Där ser jag pappa ligga över henne naken och hur hon gråter och säger att det gör ont.
Jag minns att jag visste att det var något fel, men jag förstod ju inte riktigt vad det var som hände då och hur fel det var. Det är första gången jag minns att han våldtog henne.
Jag har ett minne till som jag inte minns lika klart då jag sov på golvet nedanför en säng. Men jag minns att jag vaknade till av att pappa tvingar henne att ta på honom. Jag blundar igen och försöker somna om för att slippa se det hela.
Jag är inte mer än 7-8 år vid det här tillfället, vilket gör att min syster inte är mer än 11-12 år när det här händer!!
11-12 år!
Och det är bara från tiden som jag bevittnade det.
Det är helt sinnessjukt när jag tänker mig en flicka i den åldern (eller ännu yngre då det började för henne) skulle bli våldtagen. Av sin PAPPA!
Hur? Jag förstår inte hur man kan tända på ett litet barn, än mindre på sin egen dotter!
Jag mår illa varje gång.
När jag var så liten så förstod jag ju inte hur fel det var. Vad det egentligen var jag faktiskt hade bevittnat.
Jag förstod att det var något fel och att det inte var normalt, men jag förstod inte innebörden.
Det var först när jag blev äldre som jag förstod det och jag mådde fruktansvärt dåligt över det.
Jag skämdes.
Jag kände att jag borde ha gjort något.
Även om jag fått veta att det var vi som fick henne att ett par år efter faktiskt berätta för mamma vad som pågått.
Men jag kände endå skuld.
Och jag hade sånna skuldkänslor för att JAG mådde dåligt över det jag sett.
Vad mådde jag dåligt över?! Det var ju inte JAG som blev våldtagen, jag såg det ju bara.
Jag hade väll ingen rätt till att må dåligt över det.
Det är ju min syster som får må dåligt.
Det lärde jag mig många, många år senare i vuxen ålder och lite terapi att jag hade all rätt till att må dåligt.
Att man kan må lika dåligt av att bevittna något som att bli utsatt för det.
Idag känner jag ingen skuld för det och jag vet att min syster aldrig beskyllt mig för att jag inte gjorde något åt det, eller tyckt att jag inte skulle fått må dåligt över det!
Idag mår varken hon eller jag dåligt över det mer än att det är en fruktansvärd sak som hänt.
Det räcker för idag!
