Himlen gråter och jag med den!

Jag känner mig helt förstörd!
Tankarna vägrar ge sig iväg och jag är helt slut av dom..

Tårarna bara rinner ner för kinderna på mig..
Tar dom aldrig slut??

Min ångest håller på att äta upp mig levande..
Hur tar jag död på den innan den tar död på mig?!?

I allt så är det inte mig jag egentligen tänker på eller är orolig över..
Det har det aldrig varit och lär aldrig bli heller..

Jag kan inte låta bli att bli rädd..
Rädd att det blir för mycket..

Jag vet inte hur jag får detta helvete att sluta!
Hur jag ska ta död på tankarna som får mig att må dåligt..

Det kommer vare sig jag vill det eller inte..
Och jag försöker..
Det ska gudarna veta, att jag försöker, försöker verkligen att sluta känna som jag gör..
Men det är svårt att lära om nått som sitter långt in i ryggmärgen..

It´s been a long way, I try hard not to fall apart..
Read the stars and see my scars...


Snälla bara försvinn!

Gnäll gnäll

Ja, ni ser rätt..
Jag har skrivit nått nytt..

Dock blir det väl som dom andra få gångerna jag orkat uppdatera mig här, med lite "gnäll"..

Men det är bara för att jag känner att jag måste skriva av mig lite frustration..

Jag mår inte så jäkla bra..

Har suttit och räknat nu..
Och denna månaden från den 1:a fram till den 31:a så kommer jag ha jobbat över med nästan 25 timmar mot vad jag ska jobba..
För min del blir det nästan en veckas arbete i övertid eftersom jag bara är 75:are..

Och jag blir både ledsen och arg, för att jag nu måste jobba 9 långa dagar i sträck för att jag böt helg med en kollega för att kunna gå på syrran och älsklingens fest..
Nått jag 3 veckor innan sa till om att jag gärna villa få ledigt på..
Det var knappt så att det ens gick att lösa..

Jag har ställt upp och hoppat in och jobbat när andra varit sjuka fast jag egentligen inte orkat..
Jag vet, mitt eget fel jag kunde ju sagt nej tycker dom flesta..
Men känner man mig så vet man att jag inte är kapabel till att säga nej fast jag inte orkar..
Jag mår fruktansvärt dåligt då..
Men jag mår dåligt av att ställa upp också..
Så det spelar ingen roll hur jag gör där..

Det känns som man glöms bort med allt man gör..
Vart man än är och av allt och alla..

När ska jag börja fatta att ingen någonsin kommer börja bry sig lika mycket om mig..
Ställa upp och bry sig om mig i första hand..

Jag känner mig så arg..
Jag har faktiskt en anledning att bara jobba på 75%..
Dom får bidrag för att ha mig anställd där..
Varför blir det då alltid jag som är den som får hoppa in och jobba över så pass mycket..

Jag tror jag måste börja se mig omkring efter nått annat om det fortsätter såhär..
För jag klarar inte av det..

Jag har sån fruktansvärd ångest och mår så jävla dåligt igen..
Jag har hamnat jävligt nära där jag var för 6 år sedan..
Dit jag aldrig i mitt liv ville tillbaka till igen..
Och jag är där..
Där och snuddar vid det igen..

Kan lova att det skrämmer mig ordentligt..
Det värsta är att jag inte vet hur jag bara ändrar det..
Jag kan inte bara säga till mig själv att sluta upp med det..
Bara ändra på mig själv..

Att jag tjänar mer pengar blir jag också galen på att folk säger till en..
Förstå att jag inte är ute efter pengarna..
Det är inte värt det för mig..
Jag klarar mig okej iaf med min 75%..
Utöver det orkar jag inte..
Hur mycket pengar jag en skulle få..

För vad ska jag med pengarna till om jag tillslut hamnar helt där jag var för 6 år sedan, och är död istället??
Känns inte så viktigt med dom där pengarna då..

Känner mig som ett glas som fått sig så många smällar att det är så fullt av sprickor, att om det kommer en lite för hård vindpust, bara faller isär i miljoner bitar..

Hur hittar jag superlimmet som håller ihop mig?
Kanske jävligt sprickig, men hel!?


Länge sen..

Det var ett tag sen jag skrev..
Jag har inte kännt för det alls..

Nu kände jag bara att jag var tvungen att skriva av mig lite..
Försöka få bort det onda i min kropp..

Idag är en sjukt jobbig dag..
Det har varit en tuff vecka..
Men idag, nu när jag sitter här ensam hemma för att vänta på att timmarna ska gå för att åka till jobbet, är det sjukt jobbigt..
Tankarna bara far runt i huvudet på mig..
Och tårarna går inte att hålla tillbaka längre..

Jag vill inte..
Har tryckt ner allt jag känner hela veckan och vill inte alls kunna känna som jag gör..
Men jag kan inte stoppa det..

Gudarna ska veta vad jag försöker med allt..
Jag försöker hålla järnmasken på så ingen ska se hur jag egentligen mår..
Och det har gått ganska bra..

Klart jag kanske inte varit på topp och att det märks tydligt..
Men det är ingenting mot vad som faktiskt finns där inne i kroppen som jag inte visar..

Hur får man tankarna att sluta ploppa upp??
Hur orkar man med alla tankar som den ena efter den andra löser av varandra så man tillslut inte vet vad man tänker på för att dom är för många på samma gång?

Jag har en klump i magen..
Precis en sån klump jag haft förr..
Och det är det värsta jag vet..
För jag orkar inte gå igenom allt igen..

Jag blir så rädd för den känslan jag känner, för jag vet att jag måste börja tänka på MIG..
Inte på nån annan..
Sluta passa upp alla andra..
Sluta va alla andra till lags och vänta på att nån ska börja tänka på mig..
För det händer aldrig..

Folk gör precis som jag borde göra..
Tänka på enbart sig själv..

Jag vill inte va själv, jag vill inte tänka på mig själv..
Men det verkar som om det skulle kunna bli min undergång.

Jag måste hitta styrkan igen..
För den har försvunnit och jag hittar den verkligen inte..

Kom tillbaka!