2017.01.29

Det blir långa hopp mellan inläggen, men kommer bara använda mig av det hela för att få skriva av mig när jag känner att det kan va skönt att få ur sig lite ur huvudet och kroppen.
För det händer väldigt mycket där inne.
Oftast lite för mycket för mitt eget bästa då jag inte kan stänga av.
 
Just nu känner jag att jag håller på att spricka av en önskan över att saker ska gå i lås.
Kan inte det här få bli mitt år då saker vänder för min del och blir till det bättre!?
Min magkänsla säger ju dock att det inte kommer gå igenom med en av mina önskningar men jag hoppas att magkänslan har fel den här gången.
Min magkänsla brukar oftast inte ha fel tyvärr även fast jag kan ha svårt att lyssna på den vissa gånger.
Men jag håller alla tummar och tår för det här!
Snälla, snälla, snälla!!!
 
Utöver mina önskningar så går det upp och ner i huvudet på mig om hur man mår.
Åkt på att vara fysiskt sjuk på kortare tid nu så har kommit av mig helt med träningen vilket jag inte alls tycker om.
Måste försöka komma igång med den igen, för jag mår ju så mycket bättre då.
Så jävla jobbigt att behöva börja om hela tiden bara.
Det är svårt att hålla motivationen uppe när man hela tiden måste börja om innan man ser några resultat.
Det är iaf bra att jag har min egna PT som kan visa mig övningar så jag kan lära mig det så jag kan träna själv sen och inte va beroende av honom.
 
Psyket har väll varit lite upp och ner senaste tiden också.
Men jag har varit så stressad och orolig för hur saker och ting ska bli.
Sen har jag också perioder när jag känner mig så jäkla ensam.
 
 
Och på senaste tiden har jag börjat tänka och drömma om dig.
Jag har kännt att jag saknar dig så jäklans mycket.
Jag saknar min bästa vän.
Men jag vet inte vad jag ska göra åt det.
Går det att göra någonting åt det?
Har du någonsin saknat mig under alla dessa år som gått?
Och jag får lite skuldkänslor för att jag saknar dig för att det kanske skulle få någon annan att känna sig sviken
Skulle vi någonsinn kunna ses igen?
 
Sen saknar jag en annan person också.
Som jag trodde jag hade kommit över rätt bra.
Men jag kan inte riktigt sluta tänka på honom.
Jag kan inte förstå varför.
För vi hade ingenting ihop, men jag kan sakna honom som en tok.
Jag vet inte om det är för att jag fått mig någon slags bild av honom att han skulle va så jäkla bra, vilket är irriterande för det finns lika mycket jag känner mig besviken på och inte tycker så mycket om.
Eller så är det kanske det fysiska jag inte kan släppa.
Jag attraheras så av honom.
Han kan va den manligaste killen jag träffat och det attraherar mig!
Jag blir tokig att inte kunna släppa honom.
För jag har försökt!
 
Det känns som jag står rätt still i livet just nu men att livet bara rusar förbi och. Jag har gjort det jag kan göra nu iaf och för tillfället så står en del av min framtid i andras händer och det enda jag kan göra är att vänta.
 
 
 

21.11.16

Stress.
Det är nog den enda känslan jag kan beskriva just nu..
Den ligger där inne och pyr konstant och har gjort det ett tag nu.
Tror kroppen börjar ta lite stryk av den.
Försöker att inte låtsas om den, men den kommer mer och mer ju fler dagar som går.
 
Har svårt att ta ett bra beslut.
Vet inte vad som skulle bli bäst för mig!
 
Så trött på att gå så här.
Att alltid bli utnyttjad.
Det får mig att sjunka.
Men vet inte om ett annat alternativ skulle vara bättre.
 
Ovishet och stress över framtiden tar hårt på kroppen!
 
 

Han

Den största anledningen till att jag kände att jag behövde börja skriva igen är just det.
Han.
Han jag inte kan få ur huvudet.
Han jag inte kan släppa taget om.
Som får mitt hjärta att göra ont och tappa andan lite av ångesten.
 
Varför? Hur?
Jag känner honom knappt.
Vi hade aldrig någonting.
Hur kan man känna så starkt för någon som man faktiskt egentligen inte känner?
 
Men det var något hos honom som fick mig att känna att jag inte ville bli av med den här personen.
Dom två bästa egenskaperna hos honom var att han alltid fick mig att skratta och att jag alltid kände mig trygg när jag var med honom.
Det var nog det jag föll för.
 
Så när han då inte kände något och vi skulle gå skilda vägar så blev det tufft.
Jag hade börjat tycka om honom mer än vad jag själv kanske hade trott.
Jag hade ju inte tillåtit mig själv att känna efter för mycket då han inte verkade vara typen som ville ha ett förhållande.
 
Men jag ville inte bli av med den här människan.
För jag tyckte om honom så mycket som person och kände att jag ville ha honom kvar i mitt liv om vi så bara skulle vara vänner när allt lagt sig och jag kommit över smällen från att det inte skulle bli något mellan oss.
Efter två veckor av gråt och försök till att komma över den känslan så hör jag från honom.
Jag blev så glad.
Och vi hördes av allt mer och mer och efter många veckor så sågs vi över ett glas med hans vänner.
Jag visste ju att vi bara skulle vara vänner, men när jag såg honom igen kände jag direkt att jag kände mer än så!
Och det var så svårt att skiljas åt.
Jag försökte att intala mig själv att det skulle bli bättre med tiden, att det skulle bli lättare.
Men det blev det inte!
Varje gång vi sågs fick jag anstränga mig för att trycka bort vad jag kände och varje gång vi skiljdes åt så bröt jag ihop i tårar.
 
Men efter ett tag så började det kännas lite lättare.
Det berodde nog på att vi sågs mer och att det kändes som att vi kanske gick åt hållet att börja dejta igen, att han började känna något mer.
 
Men jag kunde inte tyda honom.
Ena stunden kändes det som han var intresserad och kände något mer för mig, att han kanske skulle vilja försöka få nått riktigt mellan oss.
Men sen andra stunden kändes det som om han inte alls varken kände eller ville ha något som hade med förhållande eller vara exklusiva med varandra att göra.
 
Men så en natt har vi ett långt samtal.
Och även om han var full så kände jag att jag trodde på det han sa.
Och när han tillslut säger att han vill ta mig på en ordentlig dejt så känner jag hur varm jag blir inombords för jag har ju egentligen inte velat något annat enda sen han messade mig efter "uppbrottet".
Han skickar efter en taxi så jag kan komma till honom och känslan av att få krypa ner hos honom och få känna honom om mig får mig att känna att det är där jag vill vara.
Hos honom.
Det var också det sista vi hade tillsammans.
 
För det kom ingen dejt.
Det kom inte ens någon tid att ses.
Det bara vände.
 
Veckorna gick och vi hördes väl av lite då och då, men jag kände hur saker och ting inte alls var på samma sätt längre.
Jag kände att det var något som inte var rätt.
Men jag försökte slå bort det, han hade ju inte sagt något annat att det skulle vara något som ändrats, så jag försökte släppa det och längtade efter den där dejten han ville ha.
 
Sommarn går och det börjar bli dags att åka till Gotland.
Och jag hade kännt att jag ville prata med honom innan jag åkte om vad han kände då jag började tycka att det blev jobbigt att vara osäker på vad han faktiskt ville. Men då jag redan hade en dålig magkänsla och innerst inne förstod hur samtalet skulle sluta så ville jag inte ta det innan utan bestämde mig för att ta det när jag kom hem igen.
Han skulle också iväg till Gotland samma vecka som mig och jag ville inte förstöra min vecka genom att vara ledsen och ha ångest över det.
 
Jag tänkte att jag skulle försöka att vi skulle hitta på lite saker tillsammans iaf, för jag hade ju bara min känsla, jag visste ju inte om den stämde då eller inte.
Men även om vi sågs några gånger så kändes det mer ansträngt för honom att va i mitt sällskap.
Men efter en utekväll sover vi över hos grabbarna i deras hus och vi ska gå och sova.
Jag sover i hans rum och vi ligger i sängarna bredvid varandra.
Och jag kan inte glömma känslan jag hade när han tog och höll min hand för en stund.
Jag fick hålla mig för att inte börja gråta och allt jag ville var att få krypa ner bredvid och sova hos honom.
Men jag frågade aldrig.
Istället vände jag mig om och torkade dom små tårarna som jag inte lyckats hålla inne.
 
Dagen där efter så visste jag att det inte skulle bli något mellan oss.
Jag visste att han inte kände något.
Det kändes som han inte ens ville ha med mig att göra alls och när veckan har gått och det är dags för honom att åka hem så vet jag att det är sista gången vi ses så här. Allt i hela min kropp säger att han inte känner något eller vill något med mig längre.
 
Och väl hemma går det kanske två veckor innan jag vågar ta upp det hela.
Och min magkänsla hade haft rätt den här gången också.
 
Det som gör mig extra ledsen i allt är att han kände att det inte fanns något att avsluta.
Vi hade ju bara umgåtts mest som vänner och att vi bara låtit det rinna ut i sanden.
Det känndes så orättvist att få höra det för det är enbart han som gick vidare.
Och även om vi bara var vänner, var inte det värt att avsluta?!
 
Det har gått tre månader!
Och jag blir lika ledsen varje gång jag tänker på honom.
Jag har verkligen försökt gå vidare, försökt träffa någon annan.
Men det hjälpte inte, för det är honom jag vill vara med.
Jag saknar honom så himla mycket och kan inte få honom ur huvudet.
Jag tänker på honom nästan varenda dag som går.
Det är han jag vill vara med.
Det är han jag vill träffa.
 
Jag orkar inte gråta mer.
Jag orkar inte känna ångesten över att jag inte kommer träffa honom mer.
Hur kunde jag bli så kär?!
 
 
 
 
 
I just miss you!