2018.02.06

Jag kom här om dagen att tänka på min pendatiska sida jag har.
Jag har alltid haft den, men jag vet inte om det är något som liksom kommit av sig själv att jag är pedantisk av mig naturlige eller om det kom med tiden att jag "lärde" mig det.
 
Pappa var väldigt pedantisk av sig så jag minns att vi inte fick stöka ner.
Alla dockor skulle stå uppradade fint på hyllan.
Handfaten var man alltid tvungen att torka ur så det inte blev vattenfläckar när det torkade och att vi alltid var tvungna att kamma mattfransarna så dem låg rakt och inte trasslade till sig lite.
Vi fick inte heller leka så mycket ute på gården för då kunde vi smutsa ner oss.

Jag tror väll kanske att det kan vara lite både och med det där.
Jag är nog väldigt pedantisk av mig själv, men mycket kommer nog också från när jag var liten och var tvungen att lära mig på den hårda vägen att allt var tvunget att vara perfekt.
Mamma kunde ju åka på stryk om vattenkranen var på fel sida om diskhon.

Något jag är rätt säker på att jag har med mig idag från när jag var liten är det här med att gå ur duschen!
Gå aldrig ut ur duschen blöt!
Du måste alltid torka dig innan du går ut och sen lägger du handduken på golvet och ställer dig på den och torkar fötterna. Annars blir ju badrumsmattan blöt.
Nej det går inte. Det sitter kvar hos mig än idag.
Jag skulle aldrig gå ur duschen och torka mig utanför!
Det är något som stört mig när nått ex har gjort.

Jag är mycket bättre med att inte vara så sjukligt pedantisk av mig längre men jag mår inte bra när det är stökigt runt omkring mig.
Och mitt stökigt är inte så himla stökigt, det är jag medveten om.
Men förut var jag värre.
Då sorterade jag bestiken så dom låg i varandra. Aldrig att jag bara skulle slänga ner dom i sitt lilla fack.
Jag blev super stressad om man hade folk hemma och skulle ut och jag inte hann städa innan.
Jag missade typ förfesten för att jag var tvungen att ställa mig att städa undan.

Visst, jag har ju fortfarande svårt för att låta någon komma hem till mig om det inte är helt städat.
Då ska all disk va borta, det ska va dammsugat och allt ska va undanplockat, men det är inte lika illa som förr.

Jag har ju också en liten grej med att saker måste va på sin plats i kylskåpet.
Jag har inte tänkt så mycket på det själv utan det var en kille jag träffade som hade reagerat på det och med flit satt det på fel ställe och jag hade självklart gått och ställt dom rätt där det skulle stå utan att egentligen tänka på det. Det är bara en inprintad grej jag gör.
Jag vet att min pedantiska sida kan göra att folk tycker det är jobbigt att jag ska komma hem till dom för att dom har stökigt. Och då inte stökigt som jag tycker att jag har det om det ligger lite papper på bordet och nått glas i diskhon och kanske nått klädesplagg jag inte vikt undan.
Men jag bryr mig inte om hur andra har det. 
Eller okej, det har hänt en gång när jag var hos en kompis som bådde med en annan och den lägenheten var så jäkla snuskig i kök och badrum. 
Jag kan säkert ha råkat förolämpa någon jag varit hos genom att jag städat iordning eller skulle vilja börja städa.
Men det är verkligen inte meningen att jag vill förolämpa någon.
Det är bara för att jag faktiskt tycker om att städa, speciellt hos andra.
Ibland börjar det liksom bara klia i fingrarna och jag tycker att det är lite terapeftiskt och lugnande att städa.
Jag älskar känslan av när det blir rent och fint!
Men jag kan ju förstå om man kanske skulle kunna ta illa upp.
Jag har nog som sagt både den där pedantiska ådran i mig samtidigt som mycket av det är inlärt och bara går på rutin för att man inte vågade något annat när man var liten.
 
Om jag någon gång kommer hem till dig, ta inte illa vid dig om jag blir sugen på att städa, det är bara jag som har en liten sjuk grej för doften av rengöringsmedel =D
 
 

2018.01.31

Hur börjar jag, och vart börjar jag!?

Jag kan kanske börja med att berätta att jag är född som nummer två utav tre systrar.
Dom är några utav dem viktigaste personerna i mitt liv!
Några som också inkluderar i den kategorin är min mormor och sist men inte minst, min Mamma!
Vi växte upp på södra sidans förorter Enskede och Johanneshov. Mamma bodde i Kärrtorp och pappa i Dalen.

När jag tänker på min barndom så minns jag inte så mycket positivt av den. Jag har mest jobbiga minnen från den. Pappa var nämligen alkoholist. En väldigt aggressiv sådan. Det behövdes inte mycket för att göra honom arg.

Jag har så många minnen från när jag inte kan varit mer än högst 4 år som jag minns som igår. Dem flesta är nog ifrån dalen. Där spenderade vi rätt mycket tid då pappa alltid tog oss från mamma.  Det är väldigt svårt att komma ihåg tidsperioderna då allting har hänt så det kan lätt bli lite hopp mellan åren. Men det spelar väl inte så stor roll i och för sig gissar jag. Det har ju inte med saken att göra.

Så vi kan börja med det minnet som är det första som brukar dyka upp i huvudet på mig.
Då befinner vi oss i dalen hos pappa jag och mina systrar. Vi bodde på Äppelgården i ett radhus. Jag minns precis hur det såg ut. När man kom in så hade man hallen och en trappa upp för att komma till första våningen. Där fanns det tre sovrum, en toalett, ett badrum, kök och matplats. Sen var det en trappa upp till övre våningen som bestod av ett rum som pappa hade som kontor och ett stort vardagsrum, en klädkammare och en stor balkong! Jätte fin verkligen. Synd att det hände så mycket hemskt där bara.

Jag minns en av många nätter, när vi låg uppe på övervåningen och tittade på lilla sjöjungfrun ihop kurade under en filt på golvet. Det var ofta där vi sov också.
Men en av dem värsta gångerna är när jag och lilla syster låg där på mattan och tittade på vårat tecknat som många av dem andra gångerna, när jag hör att min stora syster är ledsen på nedre våningen.
Jag hör hur hon vill att pappa ska sluta med något och jag minns att jag kröp tyst ner för några steg i trappen och tittade ner runt hörnet. Där ser jag pappa ligga över henne naken och hur hon gråter och säger att det gör ont.
Jag minns att jag visste att det var något fel, men jag förstod ju inte riktigt vad det var som hände då och hur fel det var. Det är första gången jag minns att han våldtog henne.
Jag har ett minne till som jag inte minns lika klart då jag sov på golvet nedanför en säng. Men jag minns att jag vaknade till av att pappa tvingar henne att ta på honom. Jag blundar igen och försöker somna om för att slippa se det hela.

Jag är inte mer än 7-8 år vid det här tillfället, vilket gör att min syster inte är mer än 11-12 år när det här händer!!
11-12 år! 
Och det är bara från tiden som jag bevittnade det.
Det är helt sinnessjukt när jag tänker mig en flicka i den åldern (eller ännu yngre då det började för henne) skulle bli våldtagen. Av sin PAPPA!
Hur? Jag förstår inte hur man kan tända på ett litet barn, än mindre på sin egen dotter!
Jag mår illa varje gång.

När jag var så liten så förstod jag ju inte hur fel det var. Vad det egentligen var jag faktiskt hade bevittnat.
Jag förstod att det var något fel och att det inte var normalt, men jag förstod inte innebörden.
Det var först när jag blev äldre som jag förstod det och jag mådde fruktansvärt dåligt över det.
Jag skämdes.
Jag kände att jag borde ha gjort något.
Även om jag fått veta att det var vi som fick henne att ett par år efter faktiskt berätta för mamma vad som pågått.
Men jag kände endå skuld.
Och jag hade sånna skuldkänslor för att JAG mådde dåligt över det jag sett.
Vad mådde jag dåligt över?! Det var ju inte JAG som blev våldtagen, jag såg det ju bara.
Jag hade väll ingen rätt till att må dåligt över det.
Det är ju min syster som får må dåligt.

Det lärde jag mig många, många år senare i vuxen ålder och lite terapi att jag hade all rätt till att må dåligt.
Att man kan må lika dåligt av att bevittna något som att bli utsatt för det.

Idag känner jag ingen skuld för det och jag vet att min syster aldrig beskyllt mig för att jag inte gjorde något åt det, eller tyckt att jag inte skulle fått må dåligt över det! 
Idag mår varken hon eller jag dåligt över det mer än att det är en fruktansvärd sak som hänt.

Det räcker för idag!

2018.01.28

Jag har kännt i ett par år nu att jag skulle vilja skriva en bok, lite som en självbiografi. Allt om mina upplevelser och minnen från när jag var liten och växte upp, till min depression och hur jag kämpar med mig själv.
Men då jag inte har en aning om hur man lägger upp en bok och inte är så bra på att formulera mig, känner jag att det bara var att lägga ner dom tankarna.
Istället kom jag på det här, Bloggen.
Som jag för det mesta förr i tiden alltid använde mig av för att skriva av mig saker och ting.
Allt från bra till dåliga och jobbiga saker.
Dock var det dåliga mest när jag mådde dåligt över ett krossat hjärta. Jag har aldrig skrivit om så mycket värre saker än så.
Men nu tänkte jag att jag skulle börja använda det här som min bok.
Där jag kan hoppa hej vilt från olika perioder och minnen ur mitt liv.
Där jag nu tänker skriva om djupare och jobbigare saker.
 
Då allt jag kommer skriva är ur min synvinkel och från mina minnen hur jag minns saker och ting på så hoppas jag inte att någon ska ta illa upp. Jag är inte ensam i familjen och jag kommer nämna andra familjemedlemmar för det går inte att utesluta dom då dom flesta minnen jag har inkluderar dom.
Och vissa utav mina minnen kommer säkert se annorlunda ut för dom då vi minns olika, hanterar saker olika och känner saker på olika sätt.
Vissa saker kanske dom inte tycker stämmer alls för att dom har en annan bild av händelsen.
Men jag skriver det som Jag såg det, hur Jag tagit saker och ting och handskats med det.
Jag vill inte på något sätt göra någon ledsen.
Det kan kanske tyckas lite respektlöst att lämna ut saker om någon annan, och jag har grubblat länge på om det är rätt eller inte, tro mig, men jag känner att jag har rätt till att berätta Min historia. 
 
Så vi får väll se hur ofta det kommer dyka upp något här.
Men jag känner mig redo även om det känns lite läskigt.
Känner mig redo nog för att lämna ut mig själv.