This is just me.

Det blir långa hopp mellan inläggen, men kommer bara använda mig av det hela för att få skriva av mig när jag känner att det kan va skönt att få ur sig lite ur huvudet och kroppen.

För det händer väldigt mycket där inne.

Oftast lite för mycket för mitt eget bästa då jag inte kan stänga av.

 

Just nu känner jag att jag håller på att spricka av en önskan över att saker ska gå i lås.

Kan inte det här få bli mitt år då saker vänder för min del och blir till det bättre!?

Min magkänsla säger ju dock att det inte kommer gå igenom med en av mina önskningar men jag hoppas att magkänslan har fel den här gången.

Min magkänsla brukar oftast inte ha fel tyvärr även fast jag kan ha svårt att lyssna på den vissa gånger.

Men jag håller alla tummar och tår för det här!

Snälla, snälla, snälla!!!

 

Utöver mina önskningar så går det upp och ner i huvudet på mig om hur man mår.

Åkt på att vara fysiskt sjuk på kortare tid nu så har kommit av mig helt med träningen vilket jag inte alls tycker om.

Måste försöka komma igång med den igen, för jag mår ju så mycket bättre då.

Så jävla jobbigt att behöva börja om hela tiden bara.

Det är svårt att hålla motivationen uppe när man hela tiden måste börja om innan man ser några resultat.

Det är iaf bra att jag har min egna PT som kan visa mig övningar så jag kan lära mig det så jag kan träna själv sen och inte va beroende av honom.

 

Psyket har väll varit lite upp och ner senaste tiden också.

Men jag har varit så stressad och orolig för hur saker och ting ska bli.

Sen har jag också perioder när jag känner mig så jäkla ensam.

 

 

Och på senaste tiden har jag börjat tänka och drömma om dig.

Jag har kännt att jag saknar dig så jäklans mycket.

Jag saknar min bästa vän.

Men jag vet inte vad jag ska göra åt det.

Går det att göra någonting åt det?

Har du någonsin saknat mig under alla dessa år som gått?

Och jag får lite skuldkänslor för att jag saknar dig för att det kanske skulle få någon annan att känna sig sviken

Skulle vi någonsinn kunna ses igen?

 

Sen saknar jag en annan person också.

Som jag trodde jag hade kommit över rätt bra.

Men jag kan inte riktigt sluta tänka på honom.

Jag kan inte förstå varför.

För vi hade ingenting ihop, men jag kan sakna honom som en tok.

Jag vet inte om det är för att jag fått mig någon slags bild av honom att han skulle va så jäkla bra, vilket är irriterande för det finns lika mycket jag känner mig besviken på och inte tycker så mycket om.

Eller så är det kanske det fysiska jag inte kan släppa.

Jag attraheras så av honom.

Han kan va den manligaste killen jag träffat och det attraherar mig!

Jag blir tokig att inte kunna släppa honom.

För jag har försökt!

 

Det känns som jag står rätt still i livet just nu men att livet bara rusar förbi och. Jag har gjort det jag kan göra nu iaf och för tillfället så står en del av min framtid i andras händer och det enda jag kan göra är att vänta.